När jag följde min egen släkt bakåt via Ulrika De Besche dök Rotkirch upp som ännu en pusselbit. Plötsligt fanns kopplingar till slagfält som Breitenfeld och Lützen, till drottning Christinas hov – och till en tid då Sverige var en militär stormakt.
Samtidigt är det just mötet mellan det “stora” och det “lilla” som gör släkten så intressant. För så småningom landar även denna historia i Västra Ny och i de människor som för arvet vidare in i min egen släkt.
Ursprung och vägen till Sverige
Släkten Rotkirch har sitt ursprung i Schlesien, ett område i Centraleuropa kring floden Oder. Under 1500- och 1600-talen var detta ett område präglat av politiska förändringar och krig, och många adelsmän sökte sig till andra länder för tjänst och karriär.
Den första kända medlemmen i Sverige är Hans von Rotkirch, född 1595. Han kom till Sverige i början av 1600-talet och började sin bana som beridare hos hertig Johan av Östergötland.
Detta var en tid då Sverige aktivt rekryterade kompetenta militärer och adelsmän från kontinenten. För Hans von Rotkirch blev detta början på en framgångsrik karriär i svensk tjänst.
Från ryttmästare till landshövding
Hans von Rotkirch gjorde en imponerande karriär, som speglar den svenska stormaktstidens militära struktur. Han avancerade från ryttmästare till överste och blev så småningom överstelöjtnant för Östgöta ryttare. År 1633 utsågs han till stallmästare hos drottning Christina, en position nära maktens centrum.
Året därpå, 1634, naturaliserades han som svensk adelsman och introducerades på Riddarhuset som ätt nummer 175, enligt Den introducerade svenska adelns ättartavlor av Gustaf Elgenstierna. Hans karriär fortsatte med civila uppdrag: Landshövding i Södermanland, Häradshövding i Österrekarne härad och Ståthållare på Nyköpings slott
Han deltog dessutom och anförde Östgöta ryttare i flera av trettioåriga krigets avgörande slag, bland annat: Breitenfeld 1631, övergången av Lech 1632 och Lützen 1632
Detta placerar honom mitt i Europas dramatiska historia.
En militär tradition som fortsätter
Sonen Henrik Rotkirch fortsatte i militär tjänst, om än på en mer regional nivå. Han tjänstgjorde vid Helsinge regemente under andra halvan av 1600-talet och nådde graden kapten. Det är tydligt att militären var en självklar karriärväg i släkten. Generation efter generation återfinns som officerare, kvartermästare eller i andra befälspositioner.
Även Gabriel Rotkirch, född 1671, fortsatte denna tradition inom amiralitetet. Han avslutade sin karriär som kapten före han drog sig tillbaka från tjänsten.
En ny riktning – från krig till gods och familj
Med Carl Gabriel Rotkirch (1711–1788) ser vi ett tydligt skifte. Även han hade en militär bakgrund som kvartermästare och kornett vid Östgöta kavalleriregemente, men han tog avsked redan 1749. Därefter utspelade sig hans liv i större utsträckning i Västra Ny, där han blev en del av det lokala samhället. Det är här han gifter sig med Ulrika De Besche och det är genom deras dotter Altéa Maria Rotkirch som jag fann släkten i mitt släktträd. Altéa gifter sig med Adam Wadman som jag redan hade hittat och kunde på så sätt binda ihop flera av de släkter jag har skrivit om här.
För mig är släkten Rotkirch ett tydligt exempel på hur släktforskning kan föra en rakt in i Europas historia. Det börjar med ett namn i en kyrkbok och leder vidare till trettioåriga kriget, till drottning Christinas hov och till en adlig tradition där militär tjänst var en självklar livsbana. Samtidigt är det fascinerande att se hur denna släkt, på bara några generationer, blir en del av ett mer lokalt liv i Östergötland och till slut smälter samman med andra släkter i min egen anlinje.
Det är just i den förändringen, från kontinentens slagfält till östgötska socknar, som historien blir som mest levande.
