Vidkärrs barnhem
I östra delen av Göteborg ligger stadsdelen Vidkärr, numera en stadsdel med familjebostäder som gränsar mot Östra sjukhuset. Mellan åren 1935 och 1976 låg här ett barnhem som under senare tid blivit omskrivet, detta på grund av hur barnen som bodde där behandlades. Barnen som kom till Vidkärr var mellan 1-16 år och de blev placerade på barnhemmet genom Barnavårdsnämnden i Göteborg. Att hamna ensam på ett barnhem utan mamma och pappa är en stor förändring i livet för alla och att sedan inte få en trygg vistelse är ingen bra start för någon. Vittnen berättar om misshandel, sexuella övergrepp, kränkningar, tvångsmatning, isolering och vanvård och i juni 2006 startade regeringen en utredning (Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, även kallad Vanvårdsutredningen) och 2009 lämnades ett delbetänkande in (SOU 2009:99) och 2011 det slutgiltiga betänkandet (SOU 2011:61). 866 personer från hela Sverige intervjuades och Vidkärrs barnhems nämns frekvent i utredningen.
Vid platsen där barnhemmet låg står det nu en staty som föreställer ett litet barn som sitter på huk med armarna om benen, konstnären är Margareta Ryndel och statyn heter Ensam. statyn är tänkta att hedra de barn som placerades på barnhemmet.
Det finns en del böcker om Vidkärr, blanda annat boken Ett ömmande hjärta: Vidkärrs barnhem i Göteborg 1935-1976 och därefter av Magnus Berg och även Barnhemsungar av Bengt Sändh. Bengt Sändh och hans bror Kent bodde på Vidkärr och boken är en biografi om deras uppväxt både innan barnhemmet och under tiden de bor på barnhemmet.
Arkivet efter Vidkärrs barnhem förvaras i dag på Göteborgs stadsarkiv och jag har haft beställt hem material från arkivet, min pappa bodde på Vidkärr under några år när mina farföräldrar inte bodde tillsammans och farmor var tvungen att jobba på en annan ort. Min pappa pratade aldrig om sin tid på barnhemmet, jag har bara hört lite berättat från min pappas faster och hennes man. De tog lite extra hand om min pappa så han fick spendera sommaren och julen hos de i Skåne. I arkiven ser man att han lärde sig snabbt hur systemet var uppbyggt och i flera av de papper jag har från hans tid på barnhemmet står det som kommentar att han svarade på frågorna från personalen som han trodde att de ville ha svar. Han svarade inte personligt utan det verkar som han använde ett system på svaren. Frågan är om han själv kommit på det för att slippa undan eller om det är en teknik som barnen lärde varandra. Pappa var ung när han kom dit och blev sedan placerad i fosterhem tills han blev myndig.