Långholmens centralfängelse

I riddarfjärden i Stockholm ligger det en långsmal ö som heter Långholmen, ön är cirka 1,38 km lång och 500 meter bred. 1724 öppnades Långholmens rasp- och spinnhus där lösdrivare och tiggare av båda könen sattes i tvångsarbete. Männen fick raspa (riva trä till fint spån) och kvinnorna spinna, 1825 upprättades ett kvinnofängelse på Norrmalm och Långholmen blev därmed ett fängelse för manliga lösdrivare. 1841 kom det en ny fängelsereform och från och med 1842 benämns Långholmen som Straff- och arbetsfängelse, mellan 1874 och 1880 byggs en större fängelsebyggnad med plats för 500 straffångar och fängelset byter namn till Långholmens centralfängelse. I samband med att det nya fängelset började användas togs den militära bevakningen bort och ersattes med anställda vakter och övrig personal.

Det som var unikt för Långholmen var att man utnyttjade 2 olika cellsystem, Philadelphia- och Auburnsystemet.

Philadelphiasystemet är uppbyggt med total isolering, cellerna ligger utmed ytterväggarna med egna fönster och korridoren ligger i mitten av byggnaden.

Auburnsystemet bygger på att fångarna sov i celler på natten men arbetade under dagtid i gemensamma utrymmen. Systemet kallas även nattceller då cellerna ligger i mitten av byggnaden och har inget fönster, korridorerna löper utmed utsidan av byggnaden.

1975 upphörde fängelseverksamheten och fängelset tömdes, vissa delar revs men vissa bevarades till eftertiden.

Informationen till detta inlägg är baserat på följande sidor:
Stadsarkivet Stockholms stad
Långholmen Hotell & Restaurang
Stockholm stories