Det stora oväsendet

Häxjakt eller häxprocesser pågick i nästan hela Europa mellan 1400- och 1600-talet. I Sverige var det värst mellan 1668 – 1676, tiden som i Sveriges historia går under namnet Det stora oväsendet.
Bakom allt detta finns en bok som publicerades i slutet av 1400-talet i Tyskland under namnet Malleus Maleficarum (kallad häxhammaren, en handbok i hur man avslöjar, överbevisar och dömer häxor) i kombination med vidskepelse och en värld där allt som inte var kyrkligt eller gudomligt var något man skulle bekämpa. 1608 lades Moseböckerna till som appendix till Sveriges rikes lag och i Andra Moseboken 22:18 står det med modern text “En trollkona ska du inte låta leva” och den lagtext användes av domstolarna under häxprocesserna i Sverige.

Den värsta delen av häxprocesserna startar i Härjedalen 1667 där 11-åriga Gertrud Svensdotter utpekas för att ha fått hjälp av djävulen för att gå på vatten för att rädda getter som har tagit sig över till en holme. Ortens kyrkoherde fick höra historien och trodde på dem, han utsatte henne för förhör och försökte få henne att erkänna att hon ingått en pakt med djävulen. Efter ett tag kapitulerade Gertrud och ljög ihop en historia för att slippa förhören.

Häxprocesserna i Sverige följde samma mönster med undantag för Bohuslän, se längre ner för Bohuslän. Anklagelserna kom från barn som hade blivit bortförda av de anklagade till Blåkulla där de hade deltagit i djävulens gästabud och blivit döpta och invigda i hans tjänst. Det var vanligt att det var kringvandrande tiggarbarn som utpekade de vuxna, de kallades visgossar och mest känd är Gävlepojken som sa sig ha förmågan att kunna se vilka som var häxor. De som dömdes halshöggs först för att sedan brännas på bål, ett undantag finns dock och det är sista kvinnan som avrättas som bränns levande på bål.

I Bohuslän var det vuxna som anklagade andra vuxna för de hade trollat fram dåligt väder, sjukdom, hindrat fisket eller fått skepp att sjunka. Bohuslän blev svenskt 1658 och de följde fortfarande den strängare danska trolldomslagen vilket tillät tortyr i större utsträckning och även vattenprov.

Hur många personer som anklagades och dömdes är okänt, dokumentationen saknas i många fall. Det förekommer även att de anklagade avled under tiden de satt fängslade antingen av de dåliga förhållanden som rådde under slutet av 1600-talet eller av tortyren de utsattes för. Häxprocesserna spreds från bygd till bygd med start 1668 i Härjedalen, efter Härjedalen kom Dalarna senare samma år, Bohuslän 1669, Hälsingland 1671, Ångermanland och Gästrikland 1674, Västerbotten, Uppland och Stockholm 1675.

I oktober 1676 erkänner första barnvittnet att han ljugit och under september kom fler erkännanden. Under 1677 lät trolldomskommissionen kungöra att häxeriet var borta i Sverige.

I jämförelse med övriga Europa, och de svenska processerna före 1668, var avrättningsmetoderna milda. Endast en person under denna häxjakt, brändes levande; de övriga halshöggs först, varpå deras kvarlevor brändes offentligt på bål.